I min uppväxt har det funnit mycket bråk runt mig.

Har blivit någon vanna för mig.

Men jag blir alltid livrädd och mitt hjärta stannar

när en kille/man höger rösten mot mig.

Känns som hela mitt liv stannar upp.

Men det har blivit bättre med åren..

Det jag menar med dom här små raderna,

- Det är okej att bråka.

Men det finns gränser, på HUR mycket man ska bråka.

Jag och Björn har varit tillsammans över ett halv år nu.

Och vi kan små tjafsa, och oftas så är det bara små

grejer att vi missförstod varandra eller sa fel/tänkte fel.

För vi båda är rädda att den ena ska lämna en.

Fast jag har redan sagt till honom att jag kommer inte lämna honom.

Skulle vi gå varsitt håll skulle jag ändå ställa upp för honom.

För jag bryr mig något så grymt mycket om den pöjken.

På torsdag kväll kommer förmodligen min älskade och efterlängtade pojkvän hit.

Och jag längtar så otroligt mycket efter honom.

Att få ligga i sängen nakna brevid honom och bara kolla

i hans ögon så känns det som hela min värld stannar.

Du är guldvärd för du älskar mig för den jag är.

11/6-12 <3